Såå, i torsdags hade jag ett pass med min PT. Vi skulle nöta teknik då jag inte är helt hundra i knäböj. Jag hade problem redan på 40 kg och han bara ”Vad händer? Det här är ska inte vara några problem för dig”!

Sen frågar han hur mycket jag har tränat och hur mycket jag har ätit.

Det visade sig då att jag har tränat för mycket och ätit för lite och det var därför jag blev beordrad vila i minst 5 dagar. Jag fick PANIK! Träningen har snabbt blivit en stor del av mitt liv, något jag verkligen älskar och inte vill vara utan. Men som vanligt, och trots att jag hade bestämt mig för att träna 3 max 4 pass/vecka, så sket det sig. Jag är värdelös på lagom… Jag bara körde på, tränade tunga styrkepass nästan varje dag och lät aldrig kroppen återhämta sig och då blev jag övertränad istället. Jag fick rådet att gå hem, vila och äta. Det skrämde skiten ur mig!

 

Jag blev panikslagen och helt övertygad om att jag skulle gå upp 40 kg. Det är så min ätstörningshjärna fungerar. Men ja, jag kan absolut erkänna att jag är fullkomligt livrädd för att bli fet igen, det livet vill jag inte ha tillbaka! Men jag vet också att det är fysiskt omöjligt att gå upp 40 kg på en helg. Men min rädsla och min ångest är på riktigt trots att det jag är rädd för inte är det. Det är väldigt svårt att förklara men det här blev en enorm mental utmaning för mig! Exakt ALLA andra gånger som jag har tränat har jag gjort samma sak, tränat för hårt tills jag inte orkar längre och sen gett upp. Gett upp. När jag har gett upp har jag gått hem, vilat och ätit. Massor. Sen har jag gått upp i vikt och inte börjat träna igen. Det var med tunga steg jag lämnade gymmet i torsdags, jag var så fruktansvärt rädd att falla tillbaka.

 

Men! Jag litar blint på min PT. Jag vet ju att han aldrig skulle ge någon av sina kunder ett råd som skulle vara dåligt  eller göra en fet. Han VET vad han håller på med och han har aldrig haft fel hittills. Så många gånger som mina hjärnspöken bråkar med mig och försöker ta över men som jag kan slå ner dom med kraft som kommer från träningen och min PTs kloka ord! Han har lärt sig hur jag fungerar och han vet precis hur han ska nå fram till mig. Den här helgen har jag verkligen vilat och jag har verkligen ätit, både bra och dåligt. Ja, jag har plufsat till mig men jag har inte vägt mig, vilket han också sa ”ställ dig inte på vågen nu för du kommer att samla på dig vätska och vågen kommer bara ge dig panik”. Så jag har inte vägt mig. 

 

Men för första gången i mitt liv känner jag att jag vågar lita på processen för jag har inte gett upp! Jag har ju blivit kompis med min kropp, jag har gett min kropp en välbehövlig vila och jag kommer att komma tillbaka till gymmet, starkare än någonsin! Jag kommer att komma tillbaka till gymmet för det är det som är mitt nya normala, det är inte soffan, chipsen och läsken som är mitt normala längre. Det är träning, bra mat och lycka som är det jag vill tillbaka till, alltså vet jag att det här plufset kommer att försvinna igen. Jag har gått upp i vikt och jag känner mig lugn och trygg ändå för jag vet att det stannar här, det är ok att gå upp några kilo för jag kommer inte att fortsätta uppåt, på tisdag börjar jag träna igen och inget kommer att få mig att falla tillbaka till mitt gamla liv! Det känns som att det är såhär livet ser ut ändå, ibland går man upp lite men sen återgår man till sin standard och går ner igen. Att gå upp lite betyder inte att man ska spåra och gå upp tusen kilo. Jag är inte rädd längre för jag har passerat någon form av magisk gräns och ju längre jag lever mitt nya liv desto mer säker blir jag på att mitt gamla liv tillhör det förflutna. Det här är ett enormt framsteg för mig, ENORMT! Att känna mig lugn trots att jag har gått upp i vikt, det trodde inte var möjligt!

 

Jag har absolut kämpat med det mentala men när jag vaknade imorse kände jag mig stark, jag kände mig pigg och jag kände verkligen att min kropp behövde den här vilan. Att börja den här dagen med en långpromenad innan frukost var ljuvligt och en försmak på hur ljuvligt det kommer att bli att träna på riktigt igen på tisdag. Jag längtar verkligen efter att få känna lukten av slutkörda kroppar, metall och svettiga yogamattor igen! Att lyfta vikter tills jag kvider, att känna hjärtat slå så hårt i bröstet att det känns som att ett par revben ska knäckas och att känna svett rinna längs kroppen det är fan livet. Träning är helt klart beroendeframkallande när man gör det rätt och jag kan inte säga det för många gånger; utan min PT hade jag aldrig kommit dit jag är idag! Aldrig! 

 

En bra PT bygger inte bara muskler, en bra PT ser helheten och jobbar med hela människan. Ju längre jag tränar med PT desto tydligare blir det hur viktigt det är. Mitt livs bästa investering på alla plan!