Både jag och barnens pappa har haft problem med övervikt och ätstörningar större delen av våra liv. Därför diskuterade vi i många timmar hur vi skulle göra för att ge våra barn de allra bästa förutsättningarna att få en sund relation till mat. Min första tanke var att skydda dom mot allt som jag anser är farligt, dvs socker och skräpmat mm. Totalt socker- och snabbmatsförbud och att äta paprika som lördagsgodis lät som en vinnande strategi i mina öron.

Dock insåg jag ganska snabbt att det troligtvis kommer att ge motsatt effekt. Ju mer man gör en grej av maten desto mer bäddar man för problem. Det vi vill ge våra barn är förmågan att hantera frestelser, vilket vi själva aldrig har kunnat, att älska sina kroppar och att se maten som näring och att inte använda mat för att döva känslor, som tröst, belöning eller som straff.
Så hur gör vi detta i praktiken?

För det första så är det basic att var och en bestämmer över sin egen kropp, mat ska aldrig vara förknippat med tvång och man ska aldrig äta för någon annans skull. Vi pratar om matens funktion som näring och vad som händer i kroppen när vi äter. Båda barnen (födda 2012 och 2013) kan redogöra för allt som händer med maten från att vi tuggar den i munnen till att den kommer ut i toaletten. De har full koll på vad som är kolhydrater, protein och kalcium osv och de vet att det är viktigt att äta varierat och att lyssna på magen. När magen säger stopp så slutar vi äta! Här tvingar vi aldrig någon att äta upp eller ”ta en sista tugga”. Vi tvingar inte heller barnen att sitta vid matbordet för att ”ha en trevlig stund tillsammans”. Det blir helt enkelt inte en trevlig stund om mat är förknippat med tvång på olika sätt! Visst äter vi tillsammans men vi tvingar ingen att sitta vid matbordet en viss tid varje dag. Varken jag eller barnens pappa ser någon mening med det. Vi har trevliga stunder tillsammans på andra sätt och då har vi trevligt med fokus på varandra. Att försöka tvinga någon att ha trevligt vid ett matbord känns omöjligt och onödigt och det skapar en dålig stämning i samband med intag av föda vilket inte främjar en sund relation till mat.

Hur pratar vi om godis och fikabröd?
Jo eftersom vi pratar om matens funktion som näring är det väldigt enkelt. Godis, glass och fikabröd mm innehåller ingen näring och därför äter vi det inte så ofta, för kroppen behöver ju näring annars mår vi inte bra. Vi pratar om att det är jättegott och att vi älskar godis men eftersom man får hål i tänderna och det inte innehåller någon näring så äter vi det bara ibland. Vi säger aldrig, ALDRIG, någonsin att något är onyttigt eller att man blir tjock av viss mat! Detta för att vi inte vill värdera kroppar. Att undvika något med argumentet att man blir tjock är att säga till barnen att tjock är dåligt. Vi vill inte programmera in den typen av värderingar i barnen och vi vill inte skapa någon form av hets, ångest eller rädsla för livsmedel. Rädslan för att bli tjock hör inte hemma i små barn!

Vi har fredagsmys som ofta är lite chips eller så bakar vi muffins, på lördagar äter vi lördagsgodis. I veckorna äter vi inget fika eller godis. Ibland är det kalas eller så kanske vi har gäster någon eftermiddag och står det ett kakfat framme på en tisdag så förbjuder vi inte barnen att ta. Vi vill att barnen själva ska lära sig att hantera frestelserna. Att gömma undan kakfat, alltid säga nej och att alltid bestämma över vad barnen ska äta lär inte barnen kontroll, tvärtom. Om de hela tiden utsätts för frestelser men aldrig får tillgång till dom kan de omöjligt lära sig att hantera dessa och när de själva får makten är risken överhängande att de börjar hetsäta för att de äntligen får tillgång till något de har suktat efter i åratal!

Våra barn är relativt ointresserade av kakor, tårta, glass osv. De äter tills magen säger stopp och sen går de vidare till att leka. Det är aldrig fikat som är höjdpunkten för barnen på kalas och det känns väldigt värdefullt.

Det viktiga för oss är att förmedla en avslappnad relation till mat, att kunna vara i ett rum där det står chips/kakor/godis och bara låta det vara, man måste inte äta bara för att det finns framme. Jag tror det handlar om att de vet att de får ta om de vill och vi bråkar aldrig om mat, det gör det ointressant för dom. De har lärt sig att hantera frestelser genom att få tillgång till dom och att lyssna på sina kroppar. (Självklart säger vi nej ibland, de får ju inte vad som helst när som helst).

Barnen är snart 3 och 5 år gamla och vi har hittills inte haft ett enda bråk om varken glass eller godis i affären!
Att vi har lyckats förändra våra egna matvanor och att förmedla en sund inställning till mat till barnen gör mig både stolt och glad för det sista jag vill är att mina barn ska behöva gå igenom det jag har gått igenom med åratal av självhat, fetma och misslyckanden.

De är fortfarande små men en värdefull grund är lagd och ju äldre de blir desto mer kan de bygga vidare på den grunden vi har lagt.


Jag vill poängtera att det här är så VI gör och det är rätt för oss, vad som är rätt för andra familjer är upp till de själva att avgöra, meningen med detta inlägg är inte att tala om hur någon annan ska göra!
Barnens pappa har läst och godkänt den information jag har delat om honom och barnen.