Det här inlägget skriver jag eftersom jag har fått många frågor om hur jag och mina barns pappa tänker och hur vi gör för att upprätthålla vår goda relation. Istället för att svara alla var och en tänkte jag skriva detta inlägg för att besvara alla frågor på en och samma gång!

 

Jag och Robert blev tillsammans 2007 och efter några år bestämde vi oss för att skaffa barn. Innan vi skaffade barn lovade vi varandra att oavsett vad som händer mellan oss så ska vi alltid och utan undantag sätta barnens bästa först. Det löftet är heligt för oss!

 

Våra barn är födda 2012 och 2013. Vi hade vetat länge att vår relation var över men höll ihop ett tag ändå. Till slut insåg vi dock att det inte fanns något annat alternativ än att göra slut. Det var 2015, jag hade precis börjat plugga och Robert hade ett jobb som skulle innebära att han bara skulle kunnat träffa barnen varannan helg. Vi tyckte att barnen var alldeles för små för att träffa sin pappa så sällan och jag hade inte klarat mig som ensamstånde med två barn på CSN. Vårt löfte om att sätta barnens bästa i första hand var det som avgjorde hur vi löste situationen. Vi bestämde oss för att fortsätta bo tillsammans, dels för att stötta mig ekonomiskt och dels för att Robert och barnen skulle ha möjlighet att ses dagligen.

 

Vi bor fortfarande tillsammans. Ja det är utmanande, absolut. Vi är två vuxna människor som definitivt skulle behöva ha egna hem och egna liv. Dock är det fortfarande så att jag pluggar och hans jobbtider är desamma. Vi bor tillsammans för att jag ska kunna plugga färdigt och för att barnen ska få träffa sin pappa så mycket som möjligt. Tack och lov är vi goda vänner, vi kan prata om allt och vi löser alla situationer på det sätt vi tror är bäst för barnen.

 

Så hur tänker vi rent praktiskt? Ja vi skulle tex aldrig säga: "JAG ska ha barnen i jul!" Vi vill att barnen ska ha ett så bra firande som möjligt, om det är med Robert eller med mig spelar ingen roll. Jag tänker inte vara den som inte tillåter mina barn att fira en högtid med någon de älskar för att jag vill uppleva en viss dag med dom. Jag och Robert är inte tillsammans längre så det är bara att acceptera att jag inte kommer att få uppleva alla högtider och  födelsedagar med barnen, hur gärna jag än vill! Dock är min dörr alltid öppen för både Robert och hans familj och hans dörr kommer alltid att vara öppen för mig och min familj så det är inte omöjligt att vi firar tillsammans även i framtiden om tillfälle ges. 

 

Vi har också lovat att aldrig, ALDRIG, använda barnen som slagträn emot varandra. Vi skulle aldrig någonsin blanda in barnen i våra konflikter tex genom att förneka varandra umgänge med barnen av olika anledningar. Det är ju inte den andra föräldern man straffar då, det är ju barnet man berövar rätten att umgås med en älskad förälder! Det är bara fel, på alla plan.

 

Vi är två vuxna människor som har skrivit ett livstidskontrakt med varandra i vårt eget kött och blod. Det är inte ett alternativ att inte komma överens, det är inte ett alternativ att våra barn ska komma i kläm för att vi inte enas i vissa frågor och det är inte ett alternativ att barnen ska ha föräldrar som inte kan vistas i samma rum. 

 

Hur mycket vet barnen då? Ja de vet allt. De vet att mamma och pappa inte är kära. De vet att mamma är kär i Emil. De vet också att de så småningom kommer att få två hem och deras reaktion på det var: " Åh WOW, ska vi få TVÅ lekrum?!" :)

 

Jag tror alltid att kärlek trumfar hat och att ärlighet varar längst. Grunden för vår goda relation är kärleken till våra barn och att vi litar på varandra till hundra procent. Kärleken till våra barn kommer alltid att vara större än våra egon, kärleken till våra barn kommer alltid att vara större än olika principer och behovet av att få sin egen vilja igenom. Kärleken till våra barn kommer alltid att vara större än allt! 

 

Det här är hur vi har valt att göra och hur vi tänker. Det betyder inte att jag säger att alla som gör på något annat sätt gör fel! Vi har alla olika förutsättningar i livet, alla har olika anledningar till att de gör slut och alla måste få göra på sitt eget sätt! 

 

Det allra viktigaste dock, som gäller alla, är:

 

<3